Hoddmimes

"När Ragnarök, gudarnas sista strid, stundar, kommer tre barska vintrar å rad, som räcker hela året utan mellanliggande somrar. Snön yr från alla världshörn, vinden svider, och frosten biter igenom allting, och det finns ingen värme i solen. Och före dem går tre andra nödår, då världen är full av kamp, och detta krig är inte som förut en ärlig strid mellan fiender, där de som segrade och de som föll båda fick lika stor del av äran. Ty på den yttersta tiden skall människorna förvildas till sitt sinne, så att de glömmer gammal ära och tukt för sina rasande begär. Då skall bröder utgjuta varandras blod, och då kommer fadern inte att skona sin son eller sonen sin fader. I den nöd får jättevargen makt att sluka solen, så att människorna vacklar omkring på jorden, och dess broder slukar månen, så att alla stjärnor på himlen störtar ned. Och då börjar även jorden gunga upp och ned, så att träden lossnar vid roten och störtar omkull, klipporna springer sönder med ett brak, och alla band som höll vidundren bundna brister. Fenrisulven kommer lös och rusar åstad med vitt uppspärrat gap, ena käften stryker utmed jorden och den andra sopar längs himlen, och elden gnistrar ur hans ögon och näsborrar. Midgårdsormen kastar sig av och an och börjar kliva upp på stranden, och dess stjärt piskar havet, så att mäktiga vågor rullar långt upp på land. I bränningen kommer dödsbåten flott - den heter Nagelfar och är gjord av döda mäns naglar - och vid åran står jätten Hrym och styr.

Nu samlas jättarna från alla håll. Midgårdsormen vältrar fram, medan ettret står omkring den, fyller luften och lägger sig över havet. Vid hans sida springer ulven. Även hunden Garm, som dittills stått bunden utanför Gnipeshålan, kommer skällande. Hrym står högrest på Nagelfar och styr, och han har alla tursarna ombord. Himlen rämnar, och genom öppningen rider Muspelsönerna in, kringvärvda av lågor. I spetsen rider Surt, och han bär i handen ett svärd, vilket lyser mer bländande än solen. När de rider över Bifrost, darrar bron och brister med ett brak. Loke infinner sig, och han har alla de döda från Hel med sig. Alla församlas på slätten Vigrid, som är så bred att den mäter hundra mil på varje sida.

När Heimdal ser all dessa vältra fram, griper han Gjallerhornet och blåser högt. Gudarna rådslår. Odin beger sig till Mimers brunn för att söka få ett råd av Mimer. Asken Yggdrasil står och darrar, fasa griper alla varelser, till och med dvärgarna står utanför sina öppnade stenar och flämtar av rädsla. Asarna fattar skyndsamt sina vapen - einhärjarna likaledes - och drar åstad med Odin i spetsen för att fylkas på slätten Vigrid. Med spjutet Gungner i hand går Odin mot ulven, och denne slukar guden, men i samma ögonblick sätter Vidar sin fot i ulvens gap - nu består hans tjocka sko provet - med ena handen griper han tag i överkäken och sliter sönder gapet, så att ulven störtar död till marken. Tor kan inte hjälpa Odin, därför att han av alla krafter måste värja sig mot ormen. Han ger den banesår men hinner inte ta mer än nio steg efter sin seger, förrän han faller död ned av det etter som vidundret sprutar över honom. Frej möter Surt, och det sitter hårt åt innan jätten lyckas fälla honom. Nu får Frej bittert ångra att han en gång lämnat sitt goda svärd ifrån sig. Under tiden kämpar Tyr med hunden Garm, och de dräper varandra, och likaledes ger Loke och Heimdal varandra banesår. När Surt är ensam kvar på valplatsen, slungar han eld ut över jorden, och hela världen blossar upp i lågor.

När branden upphört och allt blivit stilla, stiger jorden nyfödd upp ur havet, grön och fager, och på dess åkrar vajar säden för vinden, utan att någon sått. Forsar störtar utför fjällväggarna, örnen kretsar högt uppe över dem och spanar efter fisk. Då ulven med uppspärrat gap rusade mot solen, födde hon en dotter lika fager som hon själv, och sedan gudarna dött, far det nya himlaljuset utmed samma bana som sin moder. Över fältet går de båda asarna Vidar och Vale, vilka icke skadats av vare sig böljorna eller lågorna, och till dem sällar sig Tors söner Mode och Magne, som inte heller lidit något men, och de har hittat sin faders hammare. Balder och Höder kommer upp från dödsriket. Alla slår sig ned på Idaslätten, där Asgård stått.
De sätter sig i gräset, där de hittar det gamla tavelspelet, och de talar om allt det väldiga som hänt; de bringar i erinran Midgårdsormen, som kramade jorden, Tors styrka och Odins djupa vetande.

I Hoddmimes hult börjar livet på nytt. Där har två människor, Liv och Lifthraser, hållit sig gömda och stillat sin hunger genom att slicka morgondagg. De avlar ett nytt släkte, som uppfyller jorden".